Min musik är min och jag har aldrig försökt vara originell. Det har alltid varit mitt motto och jag har bara försökt använda musiken för att uttrycka alla de känslor som ett liv frambringar. Detta har medfört att min musik beskrivits både ”så sorglig så att det låter som fåglar som tappat sina vingar” och ”den gladaste klassiska musiken vi hört”. Jag har även alltid föredragit vacker musik framför mer fritonal vilket säkert medfört att merparten av det jag skrivit varit åt det sorgliga hållet – men vilken dröm vore det inte att lyckas med att skriva vacker musik som sprudlar av glädje! Min produktion har också nästan enbart bestått av sakral musik. Detta som ett uttryck för min egen tro men också pga min uppskattning av och respekt för det tidlösa i texter som framburits i sekel efter sekel.

1994 hade jag lyckan att få börja dirigera damkören Carmen och har sedan dess blivit kvar. Detta är naturligtvis den största anledningen till att min musikproduktion främst har blivit för damkör – vetskapen om att det jag skriver på natten kommer att prövas kvällen därpå är en drivkraft som är få förunnat.

Jag arbetar som sångpedagog, musikteori och dirigeringslärare och dirigent i Uppsala där jag föddes -65 och fortfarande bor. Min utbildning är i korthet: två år Musikvetenskap vid Uppsala Universitet samt MFA in Music Education, Dalcroze Rytmics, vid Kungliga Musikhögskolan, Stockholm.

Jag vill slutligen, för att visa min respekt och uppskattning, nämna några jag haft förmånen att träffa och arbeta med och som varit viktiga för min musikaliska utveckling. De mera namnkunniga av dessa är Eric Ericsson, Carlo Maria Giullini, Esa-Pekka Sallonen, Leif Segerstam och Anders Eby – men jag måste också nämna mina sångpedagoger Mikael Bellini och Kerstin Wahlström Olsson samt mina kompositionslärare Hans Eklund och Åke Eriksson, min dirigeringslärare Carl Rune Larsson och slutligen Ingemar Milveden, lärare i musikhistoria. Förutom dessa har naturligtvis vänner, studiekamrater, kollegor, familj mm haft stor betydelse. De är så många att jag svårligen kan nämna alla men Fredrik Sixtens, Ragnar Bohlins och Bo Aurells inflyande kan inte glömmas bort.